Som ni kan se är Turkiet som en bro mellan Europa och Asien och det har haft många olika kulturer under många århundraden.

Idag ska jag berätta för er om en mycket speciell man som bodde i Turkiet för många hundra år sen. Han hette Nasreddin Hoca (uttalas Hodja). På turkiska betyder Hoca LÄRARE. Han föddes 1208 i en by i centrala Anatolien. Han var en utbildad man. Han var vis, rolig och mycket intelligent. Han älskade livet och han älskade människor.

Historierna om honom har berättats nästan överallt runt jorden. Först bland turkisk-talande folkslag och sedan vidare till Persien, Arabien, Afrika och längs med silkesvägen till östern (Kina and Indien) och senare åt väster till Europa.
Året 1996 utseddes till Nasreddin Hoca-året av UNESCO. Nu, år 2002, skulle han ha varit 794 år gammal.

Hoca-historier är väl kända för det att de visar på den lustiga sidan av folks beteende.

Hoca tänkte att det skulle nog vara mera vilsamt att arbeta på gården än att sitta hemma och lyssna på hustrun. Så kunde han arbeta ihop en stor hunger till kvällens middag. Så han gav sig iväg till stallet för att hämta sin älskade åsna. Hans åsna var som hans bästa vän. Ibland kunde Hoca prata med sin åsna i flera timmar. Åsnan hälsade på honom på sitt vanliga sätt och tillsammans satte de av iväg till fälten.

På vägen blev Hoca stannad av en man. Han räckte över ett brev till Hoca och bad honom att läsa det för honom. Hoca tittade på brevet men det var på ett annat språk. Han sa till mannen att han inte kunde läsa det.
Mannen blev arg och sa:
- Skäms på dig Hoca! Du bär en lärd mans turban men du kan inte läsa mitt brev.
Hoca tog av sig turbanen, log mot mannen och sa:
OK, om vetskapen sitter i turbanen, sätt på dig den och läs brevet själv!....
Mannen stod där alldeles förvirrad. Vad kunde han möjligen svara Hoca.

Hoca fortsatte på sin väg mot fälten. Han arbetade hårt och han tyckte han gjort sig förtjänt av en liten vilorast. Så han satte sig under ett valnötsträd, beundrade fälten omkring honom, hans tankar började vandra... Han såg stora pumpor som växte på slingrande växter på fältet intill. Sen tittade han upp på det praktfulla valnötsträdet och de små valnötterna som växte på det. Han sa till sig själv:
- Ibland förstår jag mig inte på Herrens vägar. Tänk att låta små valnötter växa på ett så stort och praktfullt träd och sen växer stora pumpor på dessa tunna revlingar.
Just då blåste vinden till och en valnöt lossnade från trädet och föll rätt ner på hans huvud.
Han reste genast på sig, lyfte sina händer och sitt ansikte mot himmelen och sa:
- Oh Gud! Förlåt mitt frågande sätt. Du är den visaste. Var skulle jag varit nu, om pumpor växt på träd?

Hoca beslöt sig för att fortsätta med sitt arbete. Efter en stund såg en förbipasserande hur han gick fram och tillbaka på fältet och strödde ut någon sorts pulver. Han blev nyfiken, så han gick fram till honom och frågade:
- Hoca! Vad håller du på med? Varför strör du ut det där pulvret?
- Jag försöker hålla tigrarna borta, svarade Hoca.
- Men det finns inga tigrar på flera hundra mils avstånd, sa mannen.
Hoca såg ganska nöjd ut med sig själv och han sa med ett stort leende på läpparna:
- Nå, då fungerar det då, eller hur?

Hoca insåg att det var dags att ge sig iväg hemåt och börja förbereda sig för kvällens middagsbjudning. Han gick för att hämta sin åsna men kunde inte hitta honom någonstans. Var fanns hans bästa vän? Han blev lite arg först. Han hade arbetat hela dagen och var trött men nu fick han gå hela vägen hem.

När han kom hem till byn hade han haft tid att tänka. Människorna i byn blev förvånade att se Hoca utan sin åsna. Men ännu mera förvånande var det att Hoca verkade ganska nöjd trots allt. De såg på honom när han vandrade genom byn, lyfte sina händer och sade "Tack gode Gud, jag har sån tur!" Alla blev verkligen nyfikna. En av dem var tvungen och att fråga Hoca vad som hade hänt.
Hoca svarade:
- Min åsna har försvunnit.
Mannen sa:
- Men varför är du då så glad och tacksam?
- Jag är glad för att jag inte satt på honom, för då hade jag också varit försvunnen.
Hoca lämnade mannen där med ett stort leende på läpparna.

När han kom hem insåg han att missbedömt tiden. Han hade inte tid att tvätta av sig och klä om sig med den omsorg det krävdes för en sådan fin bjudning. Det gällde att inte byta, eller att komma för sent till middagen och han kunde då rakt inte komma för sent. Så han satte iväg med smutsiga händer och kläder. När han kom till Muhtars dörr, insåg han att resten av gästerna redan hade kommit och samtal pågick överallt i salen.

Vanligtvis brukade folk fråga Hoca vad han tyckte och be om hans råd i många frågor, men konstigt nog brydde sig ingen om Hoca och ingen frågade efter hans åsikt om någon enda sak. För att göra saken ännu värre blev Hoca placerad långt ner i salen, långt borta från värden...

Hoca, som kände sig åsidosatt, lämnade huset och skyndade hem. Han tvättade av sig och klädde om sig i sina bästa kläder och turban. Sen tog han på sig sin nya pälsrock, ojämförligen det finaste klädesplagget i hela byn.

Till slut blev han färdig. Med huvudet högt gick han tillbaka till bjudningen. Allas ögon var på honom när tjänarna hälsade honom välkommen in. Omedelbart kom värden för att hälsa på honom och ledde honom raka vägen till hedersplatsen vid hans eget bord.

Under middagen frågade värden den ena frågan efter den andra och serverade Hoca den finaste mat. Till Muhtars oerhörda förvåning, började Hoca stoppa mat i de stora fickorna på sin pälsrock.
ÄT, MIN FINA PÄLSROCK! sa Hoca var gång.
Alla tittade på honom, men ingen förstod Hocas uppförande.
Till slut kunde inte Muhtar hålla sig längre.
- HOCA, SIR sa han, VAD HÅLLER DU PÅ MED?
- AH, SIRE, JAG GER MAT TILL GÄSTEN DU INBJÖD TILL KVÄLLENS FEST. NÄR JAG FÖRST KOM HIT IKVÄLL, LA DU INTE MÄRKE TILL MIG ALLS, NÄR JAG KOM ANDRA GÅNGEN BEHANDLADE DU MIG SOM EN HEDERSGÄST. JAG HAR INTE FÖRÄNDRATS; JAG ÄR FORTFARANDE NASREDDIN HOCA. DET ENDA SOM ÄR ANNORLUNDA ÄR MIN PÄLSROCK. EFTERSOM MIN ROCK ÄR HEDERSGÄSTEN, BÖR DEN HA SIN BESKÄRDA DEL AV DENNA FINA MAT!!