Min Faders berättelse
över Korvetten Karlskronas undergång
Min farfars berättelse
över Korvetten Carlskronas undergång
Sven Steinbach Kontorsföreståndare
Min önskan är att detta dokument vid mitt frånfälle överlämas till min son Sven Knut Leonard Steinbach och att det av honom överlämnas till hans son, så att det bevaras inom den. Steinbachska släkten.
Sven Steinbach 21/4 1956
Ett dystert minne för 62 år tillbaka.
Jag blev antagen till Skeppsgosse 1836 då ej fyld 10 år, och år 1844 blef jag karlskrifven, eller på den tiden så kallad Jungman med ett gage af 9 skilling om dagen, 2 st Bröd och 75 riksdaler om året i Beklädnadspenningar, jag var då 18 år gammal. År 1845 emot slutet af Augusti månad blef jag kommenderad på Långtur åt Westindien på Corvetten Carlskrona. Och i början af September månad börjades med Corvettens Tackling och klargöring på Kronovarfvet, och i slutet af September lade vi ut med Corvetten på Krono-rädden för att proviantera m m, och den dag vi afgick i från Warfvet, skulle alle man af Besättningen vara parad-dags ombord. Den dagen steg jag på morgonen tidigt upp och gjorde mig i ordning, och därefter tog farväl af mina Föräldrar och syskon, och sedan tog min klädsäck på Rygen och for till Kronovarfvet, men ehuru jag hade varit hos mina gamla Morföräldrar dagen förut och tiden räckte till för att komma i rätt tid om Bord så ville jag änu en gång gå inom dörren till dem för kanske jag fick alldrig se eller tala med dem mera, och mina gamla Morföräldrar var mig så kära och deras lilla stuga, som står lika oberörd nu som i forna dagar dock nu med ett ljusare yttre på hörnet på vestra Prinsgatan med ett Kastanjeträd inhägnat utanför fönstret åt öster å gatan, som jag offta går förbi under mina promenader ihågkommande mina Barndoms minnen, det var alltid till denna lilla Stuga jag först satte kurs när jag gick till, eller från Föräldrahemmet samt Amiratids-Skolan och Skeppsgosseskolan. Min morfar som hade varit sjöman (öfverSkeppare vid Flottan) hade alltid något att tala om och det rogade mig att höra på hans sjömans historia. Och Mormor hade alltid något gömt till mig i Tarinen som stod på skänken. När jag hade tagit farväl med dem och skulle gå ifrån dem, följde min mormor med mig, men stannade i Bislagsdörren och såg efter mig, när jag hade gått en bit väg ifrån henne ropade hon "John". Jag vände mig om och frågade vill mormor mig något, och hon svarade: Nej mitt barn, gå! Jag ville bara se om du kommer tillbaka, och hade jag inte hört och vändt mig om på hennes rop, så efter gammal tro, hade jag ej kommit åter hem, men Gud var vår hjelp så både jag och hennes son (f.d. Flaggstyrman Sandvall, numera afliden) som for på Corvetten som ansvarsstyrman kom åter hem till de sina, men om det var, för det jag vände mig om på min mormors rop vet jag icke. När allt var klart och färdigt på Corvetten för afresan ifrån Carlskrona (Dag och dato mins jag icke). Det var de sista dagarna af September månad. Så kommerades alla man på däck klart att gå till segels, en Korp hade satt sig på Förtoppen och manskapet om bord sade det bådar inget godt, och äfven dom som stod på Proviantberget och Kungsbroen för att se på vår afgång ifrån Carlskrona yttrat detsamma. Seglen gjordes loss och Ankaret vindades upp och der efter kattas, hvarför Backs.Korporalerna Åhlfelt och Nilsson gick utombords och satte sig på Ankaret för att verkställa detta arbetet men väl utkomna på Ankaret så gick Ankaret till sjöbåtten och begge Korporalerna fick följa med Ankaret, en stund därefter kom Åhlfelt opp, och en Båt sattes ut och Åhlfelt blef bergad, men Nilsson syntes icke till, utan var och förblef borta, om någon draggning gjordes efter honom vet jag ej. Åhlfelt hade blifvet skadad i Bröstet och transporterades till Flottans sjukhus, men blef alldrig riktigt frisk igen för denna sorgliga händelse. Det måste sändas efter ärsättning för desse begge männen, och vänta att gå till segels till 2ne män kom om bord för den förlorade och den skadade mannen, hvarför det drog ut på tiden. När de 2 män som blev sända kommit om bord, så gick vi åter till segels och när vi hade hunnit till Pepparkullen (ett grund som ligger straxt utmed Kungsholmens Norra Udde och skulle vända så gick vi för nära och törnade på detta grund. Detta var det andra miss-ödet, med arbe och bråk (innan vi hade hunnit utom grunden). Vi kom slutligen lyckligt från Grunden och styrde ut till sjöss, och sedan gick resan lyckligt. Vi besökte flera hamnar i Westindien och seglade sist från Bartelemy och till Havanna, där vi låg till Ankars några dagar. År 1846 den 30 April kl ½ 7 på morgonen, kallades alla man på däck, klar att gå till segels och kl 7 styrde vi N:o + o hän med tjenliga Segel, vinden var S:v: med laber kultje och Låringsbåtarna Förut att bogsera, och Lots om Bord. Kl 8 fm passerades Morro Fästning, då gick Lotsen från Bord, och bogseringen upphörde och Låringsbåtarna upphissades och försäkrades och kurs sattes NO till Ost. Eft:m kl 2 V a VSV Laber Bramsegelskultje och strömulet, det var ständiga pejlingar af Morro Fästning och straxt efter kl 2 em gick Morro Fästning ur sigte. Kl ½ 6 eft.m pejlades Pan di Matansas S 27° v. på Compassen 25 gissad destans, eller Latituden N: 23°29' och Longituden V: 81° 16'. Pejlingen afsattes och kursen ändrades kl 6 till NO pl: Prem:Löjt. Baron Rålamb var kvarter Officer, och hade wakten till kl 8 men Chefen stod på kommandopallen med Roparen i handen och sjelf förde befälet. Under vägen ifrån Havanna tvättade Bäsättningen sitt Linne, och upphängt på Gölingar och därefter togs nattrefvet, ett ref i Märsseglen, därefter befalldes att styrbords 1:a del skulle gå ner på Trossbåtten och vända om Trossbåttensluckorna, öfrige stanna på Däck för att göra Däcket rent och åtskilligt annat arbete. Jag var en man af styrbords 1:a del och gick ner på Trossdäcket för att verkställa det befallda arbetet, men under vägen stannade jag ett ögonblick och talade vid en kamrat, jungman Blad som stod vid stormasten om styrbord och sade: hvad vi inte straxt får att göra, så får vi nog en besvärlig och jobbig första vakt, ty Blad var en man af styrbords 2:a del och vi skulle hafva 1:a Wakten kl 8 på aftonen. Wid min nedkomst på Trossbåtten hade kocken backat upp gröten till kvällsmaten och alla grötbackarna stod uppradade på Trossdäck och Kocken stod lutande ned i kokpannan, för att göra den ren efter uppbackningen. Jag och en Båtsman, hade väl fått upp en Trossbåttens lucka och satt den på kant, då en Orkanlik by kom in öfver Corvetten och det blef ett förfärligt dån och brakande om Bord och alla grötbackarna och allt som löst var for hit och dit långs trossbåtten och jag hörde, att Sekonden ropade klart att berga Bramseglen, jag sprang genast upp till lofvarts wantstege och ansvars-styrman Sandvall kom ifrån sin hytt och sprang upp på lä vantstege när vi träffades på däck, sade han till mig: "Adjö med dig John", och jag svarade: "Adjö morbror", ty det var min verkliga morbror. Då Fartyget hade så hård krängning så att vattnet stod öfver Bastengeringen och wattnet rusade in genom lä Kanonportar, vars öfre portar stod öppna och rusade ner genom stor och förluckan samt akterkappen så var det svårt och ansträngande att komma opp, med möda fick jag mitt Bröst på luckarmen då kanonen för om Fallrepstrappan kom nedrusande mitt för mig, då jag i samma ögonblick trodde att den skulle döda mig, men den tog på ett besynnerligt sätt en annan riktning, och blef sittande emellan Pumparna akter om storluckan, aktersta kanonen till lovart rusade ned och tog nakterhuset med sig, kanonerna var ej surrade utan endast fastgjorda med dörhalta Talljor. I det ögonblick jag kom opp på däck och tittade mig omkring, så var Chefen, som stod på kommandopallen med Roparen i handen och Sekonden, som stod på däcket straxt utmed honom vid min nedgång på Trossbåtten syntes intet till. Styrman Nilsson och Jungman Appel som stod vid Rodret, stod Styrm Nilsson ännu kvar och höll sig i Ratten eller Rordrillen men Jungman Appel var borta, och flera man af Besättningen satt eller rättare låg med ryggarna mot däcket och fötterna stödda mot luckarmar mm och ropade; "Berga, berga Corvetten Carlskrona", däribland synnerligast en Jungman Eng ropade värst. Jag arbetade och kafvade mig opp på det allt mer och mer branta däcket, slutligen kom jag utombords i storröstet, då låg Corvetten alldeles ikull, med seglen utbridda på Watten Ytan, och ehuru Fall och Skoter hade vid Byens ankomst blifvet losskastade löpte ej Rårna, af den hårda och hastiga krängning som Corvetten fick vid Byens ankomst och intet af Fartygets Rigg hade sprungit. När jag hade kommit ut i storröstet och hvilat mig något, och såg mig villrådigt omkring utåt hafvet, icke tänkande på någon möjlighet till räddning, för jag såg ej ett flytande ämne utåt hafvet, där jag stod. När akterskeppet först började sjunka hoppade jag ut i hafvet och simmade rätt fram en bit, och seende mig bakåt, så såg jag ej en tillstämelse af den "Svenska Juvelen" som han öfver allt kallades. Jag höll sedan på att simma i samma riktning en stund, där efter mötte jag Löjtnant Baron Rålamb, han låg på ryggen och jag undrade hvarför han låg så orörlig, och trodde att han på något sätt blifvit skadad, eller biten af någon Haj, och jag tyckte att det inte anstod mig att tilltala honom och hörde honom säga: "Herre Jesus tag min anda." Och jag fortsatte att simma så sakta framåt och straxt blef jag varse något, som höjde sig på en sjötopp, det började då att mörkna, men jag hade ögonen ständigt fästade på målet, och i mån som jag kom närmare ju mera klarnade det för mig. När jag uttröttad ändtligen kom till det efterlängtade målet, befanns detta vara en af mina skeppskamrater Matrosen och Skanskorporalen Frans Lindqvist, hvilken det hade lyckats att få fatt i Fallrepstrappan, det var glädjande med vårt sammanträffande, för ensamheten är lång och jag för min del hade troligen utan att hafva något att hålla sig fast vid uthärdat natten, med att simma i mörker, hård bris, åska och regn. Vid vårt sammanträffande talade vi om ett och annat, och om den olycka som hade hänt oss, och att där fanns så många dugtiga kvarter Officerare och många af Befälet, underbefäl och manskap om bord, som hade farit både på Örlogsfartyg och Handelsfartyg både på Ost och Westindien, men maskinerna må vara goda eller dåliga, äro de ej i rörelse, förrän de satts igång. Löjtnant Bildt tog emot en lika hård By, en natt, med bara Wakten och det gick som en dans, och nog syntes det i god tid, hurudant vädret skulle bli, men nu är olyckan skedd, och vi ligger här och plaska tills vi snart gå in i evigheten. Rätt som det var fingo vi dansa rundt med Trappan med sina 2 alnar långa haspar i sjöarna eller vågorna. När Trappan hade slutat upp med sina rotations rörelser, och vi hade fått andas ut litet, då började vi åter att samtala: Jag tror, att vi ej kunna uthärda nattens kusliga timmar, och om vi orkar hålla ut till dagen gryr, så är det föga hopp om räddning, så vida icke något Fartyg får sikte på oss, ja vi få knoga och hoppas, för Gud är intet omöjligt. I ett nu kände jag liksom gräs emellan mina Ben, och jag sade till Lindqvist: Inte kan här vara sjögräs eller sjötång. Jag trädde ner handen och fick tag uti en gräsbuske och drog upp den, och fick se på den riktigt var det en knippa med morötter. Lindqvist och jag tog oss en morot hvardera, de öfriga stoppade jag under vänstra armen, straxt efter kom Secund Löjtnant Ringheim hållande sig uti en Hyttrapp, han släppte sin trapp, och tog fast i vår Trappa, so voro vi tre man om trappan. När Löjt Ringh: fick se mig äta, frågade han mig hvad jag åt på. "Morötter" svarade jag. Han sa då. "Ah du bara ljuger". Jag visade då, att jag icke for med lögn, och då sade han "Gif mig en bit, så kanske det salta går ur munnen". Jag räckte honom en morot och sade "Var så god". En stund därefter kom på samma sätt som morötterna en knippa Bananer, dem stoppade jag likaledes under vänstra armen, men vi fick aldrig smaka morötterna mer än en gång, ty när trappan dansade rundt med vågorna och armarna fick följa trappan, så blef jag af med både morötter och Bananer. Dessa frukter hade legat i ett nät som var fastgjordt i Gigghevertarna? under Giggen, och när akterSkeppet började att sjunka, flöt dessa ut åt hafvet med flera andra Frukter och Grönsaker, som tillhörde Gunrummet. Längre fram på natten mötte vi Löjtnant Lidman, som hade 2 man med sig, dessa män voro Matrosen Johansson och Jungman Söderlund, en satt för, och en akter om honom, men hvad de hade att flyta på eller hålla sig fast vid kunde man ej se, men de sutto raka liksom de hade suttit uti en Båt. Löjtnant Lidman ropade oss an, och Löjtnant Ringheim sade hvilka vi vore, och hur vi hade det ställt för oss, då svarade Löjtn Lidman tillbaka. Tag det som ni har det. Dessa personer gingo hastigt förbi oss, men vi fingo sedan aldrig spörja till dem, och vi fingo fortsätta vår obestämda väg ditåt ström och vågorna kastade oss i den mörka natten. Hafvet upplystes stundtals af en Blixt och därefter följde en Åsk-knall och därefter en Regnskur till råga på den svalka vi hade. Nattens dystra timmar voro både långa och mödosamma, och vi längtade efter den kommande dagens gryning. Slutligen började dagningen till den 1 Maj och vädret började att mojna och Solen steg glänsande upp i horisonten, och hafvets vågor lade sig så småningom till hvila, och slutligen syntes hafvet som en spegel, men då blev vi varse en förskräcklig syn. När vi sågo oss omkring, voro vi omringade af glupska Hajar, som visade sin ryggfena öfver Wattenyan. Dessa Djur klipper af Ben på en Menniska som man klipper af en tråd med en sax, hvarför det var en ständig oro att blifva lemlästad af dessa sjödjur, och sedan uppätna. På dagen blef det brännande hetta, och solen brände på våra blottade hufvuden och till en del nakna kroppar, och ingenting hade vi att släcka vår törst eller hunger med. Det led fram på dagen och vi höllo oss fast vid vår räddningsplanka (Trappan) med spejande blickar omkring oss. Solen stod högt på himlen och vi tyckte oss se land, men det var som Sjömännen kallar det Smörland. Slutligen fick vi sigte på en Båt, och det hägrade så, som den hade legat nära land och vi såg hur Folket arbetade i Båten, och vi ropade "Kom hit med Båten och berga oss så att inte Hajarna äter upp oss" men de tycktes vara lika oberörda för allt vårt ropande, hvarför vi gåfvo dem helt elaka omdömen i vår nödställda belägenhet och kallade dem för Spanjorer och Kineser. På inrådan af matrosen Lindqvist, för att om möjlighet fanns att få någon hjelp, lämnade jag trappen och mina olyckskamrater och simmade till den synliga förhoppningsfulla Båten. När jag uttröttad kom till Båten, så var det vår egen 10-huggare, som låg en fot under Wattenytan och uti och omkring Båten, befanns Seconden Kapten Tersmeden, Flaggstyrman Sandvall, Flaggkonstapel Hansson, Und.officerskorporalen Pettersson, Matrosen Hultberg, Jungman Apell och Lundberg, samt Båtsmännen Make och Möllberg, och när jag kom till Båten, uttröttad som jag var, sade kapten till mig. "Det är bäst att du går dit du kom ifrån, för här äro de så många." Jag svarade: "Jag har så tänkt, Herr Kapten". När jag hade andats ut något begaf jag mig derifrån simmande till mina Olyckskamrater vid Trappan. Under vägen till Trappan, mötte jag dåvarande under Skepparen Nyman, sedermera Flaggunderofficeren, Broder till nu lefvande Flaggunderofficeren Nyman. Han befanns i godt humör och stödde armbågen mot en mindre lucka hufvudet hvilande handen och blåste i sin kommandopipa. Det fanns 3 Bröder Nyman omBord och en af bröderna blef borta. Äfven mötte jag Jungman Ingelström (sedermera underofficer), hållande sig i ett Trall. Då var jag så uttröttad, så jag trodde, att jag ej skulle kunna hålla ut vägen till kamraterna och trappan. Ingelström sade då till mig: "Kom hit och håll i Trallet, så skall vi hjälpas åt till din Trapp" och jag kom åter till min trapp, och då talade jag om min rekognosering och vad jag utrönt, nämligen att det var vår 10 Huggare, och hvilka personer som befann sig där och vad kaptenen sade till mig m m. Vi hade då fått reda på att det fanns flera af Corvettens besättning, som ännu var vid liv och dref omkring på hafvet, som troligen efter hand skulle blifva utätna af Hajarna för det syntes inget hopp om räddning för inga Fartyg syntes på hafvet där vi såg rundt omkring oss. Wädret var alldeles lugnt och Solen brände, och vi led af törst och hunger och vi fick följa med dit strömmen förde oss. Längre fram på dagen fick vi åter sigte på en Båt, som förtonade sig så, som den låg vid en klippa och såg hur manskapet arbetade. Då beslöt vi, att vi skulle försöka att arbeta oss till Båten där vi trodde oss få både mat och watten och möjligtvis någon utsigt till räddning och vi satte oss igång med vår föresats och det dröjde en lång stund till vi kom till den synliga Båten som för våra ögon tycktes ligga utmed en klippa, men arbetet vi såg, det fortfor. Men Båten var densamma jag varit hos förut tidigare på dagen. Det var Corvettens Båt men då hade de af Besättningen kringströdda på hafvet blifvit Båten varsna och derför mera samlade på samma sätt som vi nu kom till Båten. Detta Folk hade efter hand, efter mitt första besök hos Båten, kommit, och höll nu på att få Båten läns med flera försök men alla misslyckats. Men då var det en Matros, som for på Corvetten som Backskorporal och hette Frick och bara teg och såg på när de andra arbetade, sade till slut, det enda jag kan se att få Båten läns, är att vi kantra Båten runt med kölen opp till väders och taga det hvar och en har hafvit att hålla sig fast vid, och lägger det på Båten och binder fast det och sedan kantra runt Båten och håller den på kölen. Då säger kaptenen, men hvad skall man binda med, och ösa ut wattnet med, då svarade Frick. De få en och var släppa till af sina kläder och Hattar af dem som har. Kaptenen var klädd i hvit jack-kostym. Flaggstyrman Sandvall en hvit skjorta och kallsonger och likaså Flaggkonst Hansson, underofficerskorporalen Petterson och Matrosen Hultberg var klädd i Paradisdräkt och en del af Besättningen var klädda i en Skjorta och ett par Byxor, med och dels utan hatt, och jag för min del hade Skjorta och Byxor utan hatt. Skjortan tog jag af mig och gaf Und.off.korporalen Petterson men sedermera ville jag hälst behålla Skjortan och lämnat Byxorna, så hade jag hafvit skinnet i behåll, för skinnet på armarna var flodda af Solen och Bröstet i en rufva, men det var bra som det skedde, jag fick skinn igen efter hand. Ett par man började tala något förkjerdt, såsom spring bort i kranboden efter litet watten. Kranboden är ett ställe vid gamla mastkranen på kronovarfvet, och en man som låg naken på Botten i Båten svarade då vi sade till honom att han skulle upp med att arbeta sade Nej! Doktorn har sagt att jag skall ligga. Och länge hade väl ej dröjt förr än någon hade fått släppt till lifvet för att stilla hungern. Sedan Torsdags middag hade vi ej förtärt varken mat eller vatten och den middag bestod af stenhårda Ärter som låg på Båtten i Backen och spadet flytande ofvanpå och en bit salt kött så stort som en ett öres skorpa samt en half käxkaka som bestås för hvarje dag med ombyte med Fläsk. När vi var samlade alla och Länsade båten så fick jag en bit salt Fårkött så stor som en speltärning af en kamrat, men af denna Biten kött blef man mera torr i halsen och led af örst. Då Båten ännu låg i marvatten och dref ikring, hade de och omkring Båten varande, hittat ett Får, hvilket hade tillhört Gunrummet, af detta Får kapade de af ett stycke, men måste kasta ut det öfriga för Hajarna blef för närgående och ville in i Båten. Under dagens lopp den 3 Maj hade vi dels roddt och dels användt det konstgjorda seglet, men ej sett något Fartyg för ernåenda till räddning, förrän sednare på eftm då vi fick se på långt afstånd 2 st Fartyg och vi rodde för att försöka att träffa dem, men blef omöjligt, vi hade endast 2 st åror och 2 st ribbor att taga oss fram med, och vi var då så uttröttade, så mot slutet måtte vi bytas om för att ro hundra årtag hvardera, och mörkret tilltog. Wi hade då arbetat i 3 dygn i köld om nätterna, och om dagarna i en brännande hitta i saknad af allt, så när som på frisk luft, och då vädret syntes att blifva Wackert för natten, beslöts att hvila ut för natten, till kommande dagens arbete och bekymmer. Wi lade oss ned i Båten så godt som uppå hvarandra och en del sittande på toffterna, och en man bytte stundtals om vid rodret då äfven samma man skulle hålla utkik, och det kändes godt att den natten få hvila ehuru sömnen var orolig och stundtals (af flera skäl)och lugnt hvilade Hafvet, och de krusade vågorna hördes endast som ett sakta skvalp mot Båtstäfven.
I dagningen på Söndags morgonen observerade vi en Seglare kommande wester ifrån. Vädret var en laber kultje och ett strålande vackert väder och det blef allemans rejs, och fatta årorna, och började att ro af alla krafter med de tvenne åror och de 2e Ribborna vi hade med jemn och stadig rodd, med kurs på det synliga Fartyget och ju mera vi närmade oss Fartyget, dess mer stegrade både glädjen och krafter för om det minsta vädret hade friskat uti så hade han gått ifrån oss och när vi kom Fartyget så nära, att de om Bord varande kunde höra hvad vi hade att säga dem, steg Löjtnant Dahlström opp på en Tofft i Båten och talade på Engelska vår iråkade olycka och hvad Natjon vi tillhörde och på närmare håll fick de se vår belägenhet som ock konstiga kläddräkt.
Så fick vi lägga till vid sidan af Skeppet, och äntra ombord och då blef vi bemötta på sjömannens vanliga sätt, se gaf oss vin att styrka oss med, och jag har aldrig känt vinet så godt som vid det tillfället och fick vi de kläder som saknades oss, och mat till öfverflöd. Om vi då vid det tillfället hade kunnat ätit och druckit, ej heller det hade varit nyttigt, då vi hade varit utan mat i så många dagar dock var det en del som var mera matfriska, och ej var rädd för efterslängar. Under den ventyrliga färden den 30 April då jag lemnade Corvetten Carlskrona, jag ej trodde att få uppleva någon födelsedag, men samma dag vi blef upptagna på Skeppet Swan var det min Födelsedag, jag fyllde den dagen 20 år.
Vår sista räddningsplanka som Gud hade utsett till vår werkliga saning och med Guds hjelp fick vi behålla lifvet och allt hit intills jag nu er fyllda 82 År.
Det Fartyg som upptog oss och förde oss till land var Nord-Amerikanska Skeppet Svahn, hvars Befälhafvare hette Benjamin Snäll, kommande från New Orlians lastad med Socker och diverse. Fartyget med last var destinerat till Fiadelfia, där Kapten, Styrman och Fartyg med last var hemmahörande. Skeppet Svahn träffades på Lat. Nord 25°, 10'. Långt V 79°, 49'. Wi hade således gjort en distans af 130' dels simmande och dels i Båten drifvande med strömmen.
Kapten Löjtnant Thersmeden beslutade att medfölja Fartyget till dess destinationsort och der ifrån söka att förskaffa oss lägenhet till Sverige. Sjöförklaring upprättades avf Kapt: Löjtnant Thersmeden och ndertecknades af alla de bergade för att sända till Hans Majestet Konungen.
Söndagen den 10 kl ½ 5 eft.m ankom Lots om bord från Fiadefia, kl 7 sigte på Fyren på Cap Henlopen, kl 8 gick till ankars i Roveret, kl 11 lättade ankaret och uppseglade till Fiadelfia där Skeppet förtöjdes. På måndags eft.m kl 4 afgick vi ifrån Skeppet och blef inkvarterade i land och ombesörjes att Befäl, Undebefäl och manskap erhålla välbehöfliga kläder. Vi kvarstannade i Fiadelfia till den 18 Maj, då vi på morgonen kl 7 afreste på Jernväg till Newyork, dit vi ankom kl 2 em. Vi blef där inkvarterade till Söndagen den 24, där ifrån vi afgick kl 7 på morgonen om bord på Svenska handelsbriggen Superb för att såsom passagerare medfölja till Götheborg. Briggen Superbs Befälhafvare var Kapten Nissen, Fader till komendörkapten vid Kongl: Flottan .... Nissen. Kl ½ 8 lossades förtöjningarna och förhalades Briggen ut på redden. Kl ½ 11 gick till Segels med Lots om bord och alla man friska. Onsdagen den 30 Juni kl 5 fm ankrade vi med Briggen Superb på Götheborgs redd och kl 10 fm gick vi ifrån Briggen och satte fötterna på Svensk mark, och blef inkvarterade på en vind å Nya Warfvet, där hvarje man erhöll en mindre treflig koj och till påhölje en så kallad rya, så logiet var jämt inte afundsvärt. Den 3 Juli Kl 6 fm reste vi landvägen ifrån Götheborg och kom till Carlskrona den 6 Juli där vi ej hunnit till staden möttes långt utom Broarna af en stor menniskomassa och der ibland massan var många som grät och klagade öfver att de saknade den ene en man, den ene sin Fader och Bröder, vi måtte köra sakta fram, för de rusade fram en del af menniskor till vagnarna för att beskåda oss, och när jag såg mig omkring där jag satt på vagnen fick jag se min gamla morfar sittande på en sten utmed vägen. Jag hoppade af vagnen och sprang till honom och glädjen blef stor å ömse sidor och ett ögonblick därefter var jag åter på vagnen, och färden fortsattes till staden och till Sjömanskasernen där vi hoppade af vagnarne och sedan marscherade till Befälhafvande Amiralens kansli där vi mottogs af Amiral Coyet och då han straxt talte till oss med några välkomstord som jag nu ej minnas, fick vi gå hem, var och en till sitt hem. När jag kom nära mitt hem, med en hop menniskor omkring mig, fick jag se min moder stå vid öppet fönster och såg när jag kom och väl inkommen inom dörren, så blef det omfamningar och glädje blandat med tårar af moder och systrar. Min fader förde Jakten Svahn, och som låg på Kronovarfvet för lossa lasten och min broder som va Skeppsgosse var på Sjöen och när jag hade varit hemma och hade fått lite förfriskning gick jag till min far och hälsade på honom och där också var glädje öfver min hemkomst. Wi seglade bort till främmande land och kom åkande hem, det var ju både ombytligt och vågat att eventyra. Det sker mycket underligt till som man ej kan ana. När Corvetten var ny och gick ut sin första resa till Medelhafvet så for min Fader på Corvetten som uppbörds Skeppare och jag, hans son Corvetten Carlskronas sista resa öfver hafven. Han ligger nu uti Floridagolfen och kom aldrig att åter komma inom Svenska skär den svenska juvelen som den allmänt kallades. Han lämnade endast ett sorgligt minne efter sig för 62 år tillbaka.
Utom besättningen befanns om bord en civil man som och hade farit på en svensk Brigg hvars befälhafvare var kapten Oxhufvud. Denna Brigg hade gått ut på längre farvatten för öfning och lärdom i sjömansyrket med högre mäns söner, hvaraf en som for på denna Brigg, --- officer vid Kongl Flottan. På denna Brigg for både officerare, under off. och manskap ifrån Flottan, däribland var en civil Timmerman hemma i Götheborgstrakten. Denne Timmerman var Botbyggare. Kapten Oxhufvud solde Briggen i Bonuserus och Besättningen tillfrågad om de ville stanna kvar, i annat fall skulle han ombesörja att de kommo hem till Sverige. Den enda som stannade kvar var Timmermannen och byggde Båtar och förtjänade mycket penningar. Denne Timmerman fick löfte att få medfölja Corvetten till Sverige. Han medtog allt hvad han ägde om bord på Corvetten. När vi kom till Bartillemy, så låg där en Svensk Skonare som hade varit ute för storm och gjort hafveri på detta Fartyg kom han ombord och arbetade så länge vi låg med Corvetten i Bartellemy och blef tillbjuden att få lön om bord och medfölja till Sverige, men han tyckte att han for säkrare på Örlogsfartyget och nekade till anbudet, hvarför han blef en som undkom med de undkomna af Besättningen. Med Befäl, und. befäl och manskap och den nemnda Timmermannen var 134 man och däraf 17 man räddade, och af dessa 17 personer lefva ännu Kapten Dahlström i Stockholm och i Carlskrona f d Kapten Ringheim, f d Flaggunderofficeren Jonne Nyman, C J Steinbach och den 30 April detta år var det 62 år sedan detta sorgliga minne.
