Korvetten Carlskronas sista resa

"Hvad har händt korvetten Carlskrona?"

    Från bäfvande läppar genljöd denna fråga allt från söndagsaftonen den 7:de Juni 1846 i hvarje vrå af den stad, som har samma namn, som den hemvändande korvetten. Ingen visste hvem, som först låtit frågan undfalla sig, men alla gjorde den med klappande hjerta och oro i sina blickar. På Tisdagen den 9:de Juni utkom n:r 71 af tidningen Najaden och meddelade ett uppskakande svar på frågan. Der stod i detta nummer af den ansedda tidningen följande sorgliga underrättelse:

    Med senaste i Söndags anlända tyska post spridde sig det hemska ryktet om en stor olycka, hvarom hamburger-tidningen Börsen-Halle bland sina sjöfartsunderrättelser innehöll följande:

    "Newyork den 13 Maj. Svenska korvetten Carlskrona, kapten af Klint, från Havana till Sverige, har den 1 Maj nära Matanzas (norra sidan af Cuba) under svår storm kantrat och sjunkit. Af besättningens 132 man äro endast 17 bergade, hvilka man d. 4:de fann i en stor barkass på 25° lat. och 80° long. De öfrige 115 hafva alla drunknat."

    Tidningen gör derefter följande tillägg:

    "Olyckan har thyvärr ytterligare bekräftats genom bref till befälhafvande amiralen från generalkonsul Tottie i London, som från konsuln i Newyork erhållit enahanda underrättelse med tillägg, såsom vi hört berättas, att olyckan skett den 2:dre Maj, att de 17 bergade befunnit sig i en af fartygets små båtar, att de af ett fartyg upptagits och blifvit förde till Filadelfia, derifrån de väntades till Newyork, hvarest en brigg låg qvar, med hvilken de kunde hemgå direkte till Göteborg. I nämnde bref lärer bland de räddade endast namngifvits sekonden, kaptenlöjtnant Tersmeden. För öfrigt lärer det varir 3 andra officerare, 3 underofficerare och 10 man af besättningen. Att döma häraf synes som olyckan skett nattetid mellan den 1:ste och 2:dre Maj, samt att fartyget kantrat och sänkts af någon ögonblicklig orkan, dervid endast några ur vakten kunnat rädda sig. Något svagt hopp, att ännu flera i någon annan båt kunnat rädda sig, torde då svårligen kunna hysas". Man hade nu fått svar på frågan, ett hemskt och gripande svar, men ännu hoppades man, att nya underrättelser skulle ingå, som i någon mån beriktigade detta sorgliga svar. Sådana läto icke länge vänta på sig, men bekräftade endast den beklagliga tilldragelsen.

    Rapport från den räddade sekonden, kaptenlöjtnant Fredrik August Tersmeden, ankom, daterad "till segels på amerikanska skeppet Svan d. 9:de Maj 1846", och stäld till konungen egenhändigt. Af denna rapport inhemtades, att korvetten lemnade hamnen i havana kl. 7 på morgonen d 30:de April och att mot aftonen samma dag observerades i nordvest en liten molnfläck, som tilltog med stor hastighet. En orkanby utan föregående varningstecken utbröt, och föll öfver korvetten med sådan kraft, att densamma inom några sekunder låg kantrad med hela tackliongen i vattnet, samt efter ett par minuter sjönk ned i oceanens uppslukande svalg. Hela besättningen hade blifvit uppkallad på däck, och chefen hade intagit sin plats på kommandopallen, men ingen räddningsmanöver hann utföras. Tillintetgörelsen var ett ögonblicks verk. med undantag af de sjutton räddade, funno alla de öfrige sin hviloplats under böljande grafkullar, på hvilka aldrig något monument kommer att resas.

    Chefen å korvetten var en af svenska flottans mest framstående män, den för sin vetenskapliga bildning och ädla personlighet värderade kaptenen Erik Gustaf af Klint, son af amiralen Gustaf af Klint, sjökarte-arkivets frejdade chef. Samma chefsskap innehades äfven af den omkomne sonen, hvars plötsliga bortgång alltså blef äfven i detta hänseende en stor förlust för fäderneslandet. Äfven de många yngre officerarne (prem.-löjtnanten C.P. von Schwerin, sek.-löjtnanterna A. Bildt, A. Bergenstråle, C.F. Rålamb, , L. Rosenqvist, T. Palm, C.A. Rahm, C.E. von Heidenstam, E.J. Arnoldsson, C.M. Hammar, C. Lidman, C. Ankarkrona) voro framtidsmän, hvilkas bortgång icke blott inom de familjer de tillhörde uppristade blödande sår, utan äfven uppväckte fasa och bestörtning i hela landet. Det visade sig i det allmänna deltagande, som kom dera sminne till del samt i de många sorgefester, som på så många ställen inom landet anstäldes.

    De bergade, som voro, såsom redan uppgifvits, blott 17 till antalet, utgjordes förutom sekonden af sekondlöjtnanterna R Dalström och A.F. Ringheim, ansvarsstyrman Sandvall, underskeppare Nyman, uppbördskonstapeln Hansson, underofficerskorporalen Petersson, matroserna Lindqvist, Frick, Nyman och Hultberg, jungmännen Ingelström, Steinback, Lundberg och Appel samt båtsmännen Make och Mällberg. Hela besättningen hade utgjort 129 personer, af hvilka 112 alltså gingo förlorade. I sin rapport omnämner äfven sekonden, huruledes det lyckades de 17 skeppsbrutne att rädda sig. Äfven denna beskrifning är i all sin enkelhet så gripande, att den måste komma blodet i de läsandes ådror att stelna. Vi tillåta oss göra ett sammandrag af samma beskrifning, anförande hufvudsakligen sekondens egna ord: Sedan några af dem, som händelsevis blifvit af sjön slungade bort till skeppsslupen, hvilken kommit lös från fartyget, blifvit skilde från samma slup tillfölje af densammas täta omkantringar, voro endast 8 qvar, bland hvilka äfven jag befann mig. Slupen var fylld med vatten ända till relingen. Vi sökte på allt sätt att få den länsad, men misslyckades alltjemt.

    Vi upptäckte skenet från ett fartyg och uppgåfvo höga nödrop, hvilka rundt omkring oss repeterades af olyckskamrater, flytande på luckor, trappor och stänger. Fartgyet, som i dagningen observerades vara en brigg, låg på kort distans från oss med stormersseglet back och tycktes hafva blifvit oss varse, som under oupphörliga rop om hjelp sökte närma oss detsamma. Plötsligen satte det segel och försvann ur vår åsyn. Vi fingo nu syn på nio medolycklige i vår närhet. Dem lyckades vi upptaga i båten och voro alltså inalles sjutton personer i den lilla farkosten, hvilken härigenom trycktes ännu djupare under vattnet. Vi måste derföre ännu en gång göra ett försök att få båten länsad, dertill äfven tvingade af den mängd hajar, som började omringa oss och med sina öppna gap hotade att anfalla och massakrera oss. Efter oerhörda ansträngningar lyckades vi slutligen att få båten länsad. På ett längre afstånd från oss upptäckte vi trenne skeppsbrutne, hvilka försökte närma sig oss, men försvunno med ens ur vår åsyn, möjligen neddragne af hajarne i djupet. Vi trodde oss i dem igenkänna löjtnant Lidman och jungmännen Johansson och Söderlund. I den numera flytande båten kringirrade vi under stark solhetta om dagen och regn och kyla om natten, hungrande och törstande, endast på morgomstunden läskande oss med den dagg, som föll på våra nakna kroppar.

    Ändtligen blefvo vi Söndagen den 3:dje Maj kl. omkring 10 f.m upptagne af amerikanska barkskeppet Svan, färdt af kapten Benjamin Snel och destineradt till Filadelfia, dit vi äfven blefvo transporterade, för att derifrån afgå till Newyork. "Det är icke möjligt att utan djupaste rörelse och smärta läsa denna berättelse", heter det i en af hufvudstadens större tidningar, "der nästan hvarje rad är af den mest sönderslitande effekt. Att från det fullkomligaste lugn, under den behagligaste färd i ett jemt och godt väder, i ett väl utrustadt, med en utmärkt chef, skicklige officerare och en öfvad besättning försedt örlogsfartyg inom några minuter bli offer för orkanens raseri, eller med andra ord, att ett sådant fartyg kantrar och sjunker utan att stöta på eller hafva någon läcka, är en bland de sällsyntaste händelser i sjöannalerna, och ännu sällsyntare är det, att detta sker så hastigt, att icke en gång båtarne hinna utsättas. Och huru ökas icke det sorgliga intrycket vid beskrifningen af det svåra och långvariga lidande, som de få räddade måst uthärda, sittande i en vattenfyld båt på det stora hafvet, kämpande om sitt lif ej blott med det obevekliga elementet utan äfven med den mängd hajar, som omgåfvo dem, samt med fasansfulla blickar skådande sina ännu olyckligare kamrater, flyande omkring en säker död till mötes, utan att kunna bistå dem. Det är icke blott en mängd svenska familjer, som här begråta enskilda förluster; fäderneslandet bär djup sorg efter så många ädla söner, hvilka blifvit detsamma frånryckte".

    Skalderna slogo sina harpor och gåfvo i djupa molltoner uttryck åt den sorg, som herskade i slott och kojor. Isynnerhet gripande var det sorgeqväde skalden Böttiger, sveaskaldens inspirerade måg, utsände från den döende skaldekonungens*) herdetjäll. Poemet meddelades nemligen aldra först i Wexiö läns tidning. Vi kunna ick afhålla oss ifrån att ur detsamma anföra följande storslagna skildring af det fasansfulla skeppsbrottet:

*) Esaias Tegnér afled i Wexiö natten till den 3:dje November 1846.

    Rykten af olika variationer rörande den beklagansvärda händelsen kommo i omlopp, än öppet uttalade, än hviskade i örat. Man ville kasta skulden på underlåtna försigtighetsmått. så uppgafs att kanonerna på korvetten icke voro fastsurrade, då orkanen föll öfver densamma, hvadan de skulle rullat ned från portarne och med sin tyngd orsakat kantringen. Äfven uppgafs, att försummelse med de rätta seglens bergande egt rum. Men alla dessa rykten vederlades dock till slut genom den noggranna undersökning, som vid anbefald krigsrätt i Carlskrona företogs under loppet af Juli månad samma år. Den afgifna sjöförklaringen vidhölls af samtlige de räddade personerna. Bland andra i omlopp komna berättelser, hade äfven en blifvit af någon skrockfull persons låghet fabricerad, nemligen att korvettens undergång redan vid densammas afsegling från carlskrona blifvit förutspådd. Sjömän äro ofta vidskeplige och benägne att i vissa inträffade händelser se olycksbådande förebud. Det berättades, att, då korvettens chef första gången satte sin fot på däcket, snafvade han och föll framstupa. "Detta blir säkert en olycklig resa", skall någon af besättningen då låtit undfalla sig. Äfven berättades det, att en af besättningen genom en annans förvållande föll öfverbord just som korvetten skulle afsegla. "Detta var den förste", skall någon då yttrat samt tillagt, "vi komma nog alla efter!.

    I korvetten Carlskrona förlorade svenska flottan ett af sina bästa fartyg, ehuru det icke var ett af de större, utan endast förde 18 kanoner. Denna snabbseglande korvett hade väckt en viss uppmärksamhet i utländska hamnar. I Gibraltar blef den kallad reddens juvel (le bijou de la rade). Den lärer dock varit något rank och försedd med väl hög tackling samt ansetts föra för många kanoner i förhållande till sin bärkraft, hvadan den rullade starkt i svår sjögång. Men huruvida dessa omständigheter bidrogo till densammas kantring, är vanskligt att efteråt framhålla. Olyckshändelsen hörde till de undantag, som ingen mensklig beräkning har i sin makt att förekomma. I de vestindiska farvattnen falla ofta orkanerna så plötsligt och våldsamt öfver de sjöfarande, att deras rådighet sättes på de svåraste prof och ofta kommer påsakm. Namnet carlskrona hade korvetten erhållit af en ren tillfällighet eller möjligen af en viss avundsjuka mellan tvenne af flottans förnämste amiraler, som båda ville förära den sitt eget frejdade familjenamn. Någon skall då, för att sliat namntvisten, helt spetsigt föreslagit ett tredje namn, nemligen namnet "Columbia", häntydande nåhända på den famösa sjöexpeditionen till staten af samma namn, från hvilken expedition båda amiralerna hade fört med sig hem mindre angenäma minnen. Tidningarna hade äfven gjort anspelningar på det pretentiösa bruket att uppkalla kronans fartyg efter i tjenst varande flaggmän, liksom man uppkallar barn efter personer i slägten, såsom efter gamla onklar och tanter. Najaden, flottans så att säga eget organ, hade äfvenledes på sitt öppna, tilltalande språk yttrat sin mening i denna i sig sjelf föga riksvigtiga fråga, förmenande att personnamn å fartyg i allmänhet icke borde ifrågakomma, utan, såsom brukligt var i förra tider, namnen utgöras af sådana, som inneburo en hänsyftning på svensk national-anda, t. ex. "tapperheten", "dristigheten", "manligheten", "fäderneslandet", ärofulla namn alla dessa, gifna åt de gamla krigsskeppen i flottans storhetstid. Konungen lär emellertid sjelf gifvit den ifrågavarande korvetten namnet Carlskrona.

    Vi hafva redan nämnt, huru den timade olyckshändelsen uppskakade hela landet. De många sorgefester, som anordnades i nästan alla landets städer, buro vittne om det allmänna deltagandet. Den enkla fest som firades i Carlskrona var af rent kyrklig natur. Då från predikstolen i amiralitetskyrkan den vanliga dödstacksägelsen med de många namnen upplästes, brast hela föramlingen ut i konvulsuvisk gråt. Denna fest var i all sin enkelhet den mest gripande af alla. Endast en af de öfriga tillåta vi oss till slut något utförligare omnämna, nemligen den, som firades i hufvudstaden d 30:de Juli, tre månader på dagen efter korvettens förolyckande. Den var anordnad i trädgårdsföreningens lokal och behållna inkomsten af densamma skulle tillfalla den olyckliga besättningens efterkommande enkor och barn. Tilloppet af deltagare var ovanligt stort. "Redan kl. 6 e. m. såg man stora grupper begifva sig uppåt Drottninggatan och kl. 7, då festen skulle taga sin början, var gatan utanför ingången till södra paviljongen nästan spärrad af folk och vagnar", läste man i en af stockholms-tidningarne. Festen bestod egentligen i en storartad koncert, utförd af 3:ne musikkorpser samt en sångkör. I öfverensstämmelse med den bedröfliga anledningen hade man endast valt musikstycken af den högtidligt allvarsamma genren. Man kunde läsa i allas ansigten, att det icke var begäret efter förlustelse, som denna gång dragit tillsamman en sådan menniskomassa, utan deltagandet i den gemensamma sorgen. Till och med i de af alla för dagen anlagda sorgdrägterna visade detta sig. Ett monument, bestående af en obelisk, dekorerad med flaggor, vimplar och signaler samt omgifven af sjömilitäriska attributer, såsom kanoner, pikar och s. k. muskedundrar, ökade i sin mån det uttryck af sorgbunden dysterhet, som hvilade öfver hela festen. Monumentet bar följande inskrift: "Åt minnet af befäl och manskap på korvetten Carlskrona, som förolyckades i Florida-golfen den 30 April 1846". På sockeln lästes följande minnesvers, författad af skalden Sätherberg:

Festen afslutades med folksången och afbrännandet af bengaliska eldar framför obelisken. Ur den af skalden Carl'en författade festsång, som afsjöngs och utdelades, vilja vi såsom slutord anföra följande vers:

Ur:
Historiska skizzer och silhouetter från Carlskrona [1883].
Lars Feuk [Larifari] 1813-1903