Underrättelsen om korvetten Carlskrona undergång i Floridagolfen norr om Kuba natten till den 1 maj 1846 spred en oerhörd sorg och förstämning i staden. Söndagsaftonen den 7 juni mottog dåvarande chefen för sjöförsvarsdepartementet frih. C. A. B. Gyllengranat i Stockholm en rapport, som avlämnats i dalarö av en förbigående tysk postångare från Lübeck, av följande innehåll: "Jag uppfyller den sorgliga plikten att rapportera, det korvetten karlskrona den 1 maj totalt förolyckats utanför Matanzas å Kuba; endast 17 man av besättningen bärgade, alla övriga omkomna. Hamburg å kungl. svensk-norska konsulatet den 3 juni 1846. von Stahl". Ryktet om den förfärliga katastrofen spreds ungefär samtidigt även i Karlskrona, men först ett par dagar senare, då tidningen Najaden utkom, erhöll man de första faktiska uppgifterna om olyckan. Efter en Hamburgertidning avtrycktes nämligen följande meddelande, som ingått från Newyork:
"Svenska korvetten Karlskrona, kapten af Klint, från Havanna till Sverige, har den 1 Maj nära Matanzas (norra kusten af Kuba) under svår storm kantrat och sjunkit. Af besättningens 132 man äro endast 17 bärgade, vilka man den 4 fann i en stor barkass på 25° lat. och 80° long. De övriga 115 hava alla drunknat." Till befälhavande amiralen hade då ytterligare ingått ett meddelande från generalkonsul Tottie i London, som i sin tur mottagit brev från konsuln i Newyork, att olyckan skett den 2 maj och att de 17 bärgade befunnit sig i en av korvettens små båtar, varifrån de blivit upptagna av ett fartyg och förts till Filadelfia. Med en brigg, som låg segelklar i Newyork, skulle de hemresa direkt till Göteborg. Bland de räddade nämndes endast sekonden, kapten-löjtnant Fredrik tersmeden. "För övrigt lär det varit tre andra officerare, 3 underofficerare och 10 man av besättningen", skriver Najaden och tillägger: "Att döma härav synes som olyckan skett nattetid mellan den 1 och 2 maj, samt att fartyget kantrat och sänkts av någon ögonblicklig orkan, därvid endast några av vakten kunnat rädda sig. Något svagt hopp, att ännu flera i någon annan båt kunnat rädda sig, torde då svårligen kunna hysas".
Från konsulatet i Newyork hade konungen mottagit en rapport, som avtrycktes i Post och Inrikes Tidningar den 8 juni, av följande lydelse: Vi hava i dag en högst bedrövlig underrättelse att meddela, vilken kommer att tillfoga ett stort antal familjer den djupaste smärta. Korvetten Karlskrona har gått i kvav och större delen av dess besättning har funnit sin grav i vågorna. Den första, som kastades överbord av cyklonen, var fartygets chef Erik Gustav af Klint, som med roparen i handen sågs kämpa i det upprörda havet. De räddades namn finnas här nedan uppgivna: sekonden kaptenlöjtnant F. A. Tersmeden, sekundlöjtnanterna R. Dahlström och A. F. Ringheim; av underbefälet ansvarsstyrman Sandvall, uppbördskonstapel Hansson, underskeppare Nyman, underofficerskorpralen Pettersson. Av manskapet 10 stycken. Summa 17 personer av 129, som inmönstrats i Karlskrona." De omkomna officerarna voro följande: premiärlöjtnant C.P von Schwerin, sekundlöjtnanterna A. Bildt, A. R. Bergenstråhle, C. S. Rålamb, L. Rosenqvist af Åkershult, T. Palm, C. A. Rahm, C. E. E. von Heidenstam, E. J. Arnoldsson, C. M. Hammar, C. Lidman och C. G. V. Ankarcrona, samtliga unga förhoppningsfulla sjömän.
Inom kort anlände en utförligare rapport om fartygsolyckan från den räddade sekonden kaptenlöjtnant Tersmeden daterad "till segels på amerikanska skeppet Swan den 9 maj 1846" och ställd till konungen. Av denna rapport framgick, att korvetten lämnat hamnen i Havanna kl. 7 på morgonen den 30 april. Mot aftonen denna dag observerades i nordväst en liten molnfläck, som tilltog med stor hastighet. En orkanby utbröt utan föregående varning och föll över korvetten med sådan kraft, att denna inom några sekunder kantrade och efter några få minuter försvann i djupet. Hela besättningen hade blivt uppkallad på däck och chefen stod på sin plats på kommandopallen, men ingen räddningsmanöver hannutföras. Den omkomne chefen var en av flottans mest framstående män, vetenskapligt bildad och intresserad samt som person av en blid och human läggning. Han var född 1801 och son till amiralen Gustaf af Klint, sjökartearkivets frjdade chef. Detta chefskap innehades efter fadern av sonen, som 1842 utgav en mycket berömd lärobok i navigationskunskap, vilken sedan utgått i flera upplagor.
Beträffande de 17 sjömännens räddning berättade Tersmeden i sin rapport bl. a.: Sedan några av dem, som händelsevis blivit av sjön slungade bort till skeppsslupen, vilken kommit lös från fartyget, blivit skilda från samma slup till följd av densammas täta omkantringar, voro endast 8 kvar, bland vilka även jag befann mig. Slupen var fylld med vatten ända till relingen. Vi sökte på allt sätt få den länsad, men misslyckade alltjämt. Vi upptäckte skenet från ett fartyg och uppgåvo höga nödrop, vilka runt omkring oss repeterades av olyckskamrater, flytande på luckor, trappor och stänger. Fartyget som i dagningen observerades vara en brigg, låg på kort distans från oss med stormärsseglet back och tycktes ha blivit oss varse. Plötsligt satte till segel och försvan ur vår åsyn. Vi fingo nu syn på nio medolyckliga i vår närhet. Dem lyckade vi upptaga i båten och voro inalles sjutton personer i den lilla farkosten, vilken härigenom trycktes ännu djupare under vattnet. Vi måste därför ännu en gång göra ett försök att få båten länsad, därtill även tvingade av den mängd hajar, som började omringa oss. Efter oerhörda ansträngningar lyckades vi slutligen få båten länsad. På längr avstånd från oss upptäckte vi trenne skeppsbrutna, vilka sökte närma sig oss, men försvunno med ens ur vår åsyn, möjligen neddragna av hajarna i djupet. --- I den numera flytande båten kringirrade vi under stark solhetta om dagen och regn och kyla om natten, hungrande och törstande, endast om morgonen läskande oss med den dagg, som föllo på våra nakna kroppar. Äntligen blevo vi söndagen den 3 maj kl. omkring 10 f. m. upptagna av amerikanska barkskeppet Swan, fört av kapten Benjamin Snel och destinerat till Filadelfia."
Det dröjde emellertid icke länge förrän en mängd rykten spredos om orsakerna till den beklagansvärda sjöolyckan. Således gjordes från flera håll gällande, att katastrofen närmast berodde på underlåtna försiktighetsmått från befälets sida; kanonerna på korvetten skulle således icke ha varit fastsurrade, då orkanen kom, utan rullat ner från portarna och genom sin tyngd kommit fartyget att på en gång kantra. Denna uppgift offentliggjordes först i en amerikansk tidning, sedan i svenska. Vidare sades det, att befälet icke revat segel trots att andra i samma farvatten befintliga fartyg bärgat nästan alla sina segel, innan det hotande ovädret bröt ut. Dessa med flera illvilliga uppgifter blevo dock vederlagda vid den noggranna undersökning, som företogs vid anbefalld krigsrätt i karlskrona efter de räddades hemkomst i juli samma år. Den avgivna sjöförklaringen vidhölls av samtliga de räddade.
Korvetten Karlskronas undergång väckte överallt i riket sorg och förstämning. Sorgefester anordnades i en mängd städer. I trädgårdsföreningens lokal i Stockholm hölls en dylik mycket talikt besökt sorgefest den 30 juli. Tre musikkårer och en sångkör utförde ett omfattande konsertprogram. En av skalden Johan Gabriel Carlén författad sång sjöngs vid tillfället, och på sockeln till ett i lokalen rest monument lästes följande av skalden Herman Sätherberg författade vers:
-
Deras segel vågen revat.
Havets spegel, där de svävat,
brustit till en blodig grav.
Över graven tårar strömma.
Frid må deras minne gömma:
Det är svårt att kämpa, lättare att döma.
Behållningen av festen var anslagen till den omkomna besättningens efterlevande änkor och barn.
Även från biskopsresidenset Östrabo vid Växjö klingade vid denna tid ett gripande sorgekväde, icke från den nu dödssjuke skalden Esaias Tegnér utan från hans måg skalden och professorn C. V. Böttiger, som i målande ordalag sökte ge en skildring av de fasor, som voro förenade med fartygskatastrofen.
-
"Plötsligt rusar över oceanen,
vild, förfärlig, rytande orkanen,
ser det vita seglet som en fläck,
och han sopar strax den bort med vingen.
Var är flaggan? Ack, där syns ju ingen.
Var är skeppet med de höga segel,
med sin ungdom, "alla man på däck?"
Fråga vinden, som dess dukar fyllde,
fråga aftonrodnan, som förgyllde
med sin purpur nyss dess masters topp!
Sök på ytan, men blott skum där flyter.
Vredgad störtsjö sig mot störtsjö bryter.
Vad du söker, hava glupska makter,
djupets makter, spårlöst slukat opp."
Den förolyckade korvetten var ett av flottans bästa fartyg, visserligen icke ett av de större - den förde endast 18 kanoner - men den var mycket sanbbseglande och av en särkilt tilltalande exteriör. Vid besöket i Gibraltar hade den också fått ärenamnet "le bijou de la rade", reddens juvel. Den ansågs dock vara väl rank och ha en smula för hög tackling, ävensom att den förde för många kanoner till sin bärkraft. Den 9 augusti 1845 hade korvetten lämnat örlogsstationen och seglade först till Sydeuropa samt styrde därefter över till Västindien.
Karlskrona stads historia. Del 2, 1790-1862 [1934].
Janrik Bromé 1879-1960
