Vi hafva idag en högst sorglig notis att meddela. Korvetten Carlskrona, som den 9:de Augusti förlidet år afseglade från Carlskrona, har, enligt med gårdagens post hit ingångna underrättelser, den 2:dre sistl. Maj, tvenne dagar efter dess afresa från Havanna på hemresan till fäderneslandet, kantrat och gådt totalt förlorad i de Westindiska farvattnen, ungefär 25 sjömil norr om Matanzas. En Philadelphia-tidning innehåller, rörande denna beklagansvärda tilldragelse, följande detaljer:
"Korvetten öfverfölls af en by, hvilken kastade den på sidan, vid hvilket tillfälle kanonerna lossnade från surrningarna och rullade öfver däcket på sina lavetter och sålunda kommo fartyget att vända kölen i vädret. Inom några få fruktansvärda ögonblick sjönk fartyget utaan att lemna någon utväg till räddning för de 131 man, som utgjorde dess besättning, undantagande några få flytande spiror och barkassen, som likaledes kastades upp med kölen i vädret. Den scen, som nu föregick, enär de fleste af besättningen, befälhafvaren inberäknad, neddrogos i den hvirfvel, som bildades vid fartygets sjunkande, utan att ens kunna göra någon ansträngning för sin räddning."
Utaf 131 menskliga varelser, som några få minuter tillförne voro alla lif och glädje vid tanken på en snar återkomst till hemmet, från hvilket de ungefär 9 månader varit borta, återstodo endast 17, som woro i stånd att få tag i barkassen, och medelst detta stöd hålla sig uppe i vattnet., hvarest de förblefvo ungefär 30 timmar, utsatte för vågornas raseri och en brännande sol, utan en bit att äta, eller droppe vatten att släcka sin törst med. Ur detta rysliga läge räddades de af slupen Swan, hvars uppmärksamhet blifvit väckt vid åsynen af ett aflägset föremål, som i början togs för ett sjöröfvarfartyg. Slupens kapten, hvars namn var Snell, upptog de olycklige omkring kl 4 efterm. Söndagen den 3:dje Maj på 25 gr. 11 m. N.B. och 79 gr. 42 m. W.L., ombord å sin farkost och lemnade dem beredvilligt all den hjelp, som stod i hans förmåga.
Vid deras ankomst till Neworleans, dit de fördes af kapten Snell, tog svenska konsuln derstädes, Herr R.D. Seldener, vård om dem och försåg dem med kläder och andra förnödenheter, på hvilka de voro fullkomligt utblottade, då de upptogos. Några af dem hafva ännu ej återhämtat sig från följderna af de lidanden, de undergått.
Följande äro namnen på dem af officerare och manskap, som blifvit räddade: F.A. Tersmeden, sekundchef, F.A. Ringheim och S.R. Dahlström, sekundlöjtnanter; underofficerarne Sandwall, Hansson, Petersson; sjömännen Frick, Lindqvist, Hallberg, Nyman, Lundberg, Ingelström, Appel, Steibach, Make och Mellberg.
Såsom mången ännu torde erinra sig, tilldrog sig redan vid korvettens afsegling från Carlskrona, hvilken egentligen var bestämd att ske den 7:nde sistl. Augusti, om bord å densamma en olyckshändelse, som kostade en man lifvet, hvarförutan en annan vid samma tillfälle svårt sårades. Genom någon oförsigtighet af det vid däcksstopparen och påstickningssejsingarne placerade manskapet, kom nemligen kettingen att slira igenom och ankaret gick till botten, hvarvid tvenne matroser, som skulle hugga katten, kastades i sjön. Af dessa drunknade den ene genast, och den andre, illa skadad af kettingen, upptogs och affördes till sjukhuset. Härigenom vållades ett uppehåll, som nödgade korvetten, att öfver natten, då en svår storm med regnbyar uppstod, qvarligga i en ganska farlig position, hvarigenom redan då en stor olycka möjligtvis kunnat uppkomma. Vi tillhöre visserligen icke dem, som "vilja lägga sten på börda", allraminst i det outredda skick, i hvilket sakerna rörande den sednaste olyckshändelsen sig befinna; men vi kunna dock icke undertrycka den tanken, att äfven vid denna någon oförsigtighet varit med i spelet, åtminstone så till vida, att Korvettens kanoner icke varit nog surrade, hvarigenom de vid en krängning rullat öfver till andra sidan, rubbat fartgets jemnvigt och vållat den sorgliga, här ofvan meddelade katastrofen. En officiell rapport skall väl dock snart bringa mera ljus öfver denna tilldragelse, som vi ditintills endast djupt och innerligen vilje beklaga, då den beröfvat fäderneslandet så många af dess söner och kostat staten ett örlogsfartyg, hvars goda egenskaper till och med sjelfve Amerikanarne beundrat.
Såsom befäl å den föörolyckade korvetten befunno sig följande personer: Kapten E. af Klint (chef), kapten-löjtnant F.A. Tersmeden (sekond), premiärlöjtnant C. von Schwerin och sekundlöjtnanterne A.H. Bildt, A.R. Bergenstråle, L. Rosenqvist, J. Palm, A.F.Ringheim, E.J.L. Arnoldsson, A. Afzelius, S.R. Dahlström, C.S. Rålamb, C.A. Rahm, C. von Heidenstam, C. Hammar, C. Lidman och C.G. Anckarkrona, samt dessutom 4 styrmän, 4 konstaplar, 4 skeppare, 1 läkare, 1 proviantförvaltare (kammarskr. Ringheim) och, om vi ej missminne oss, omkring 100 man båtsmän, sjösoldater, matroser, o.s.v.
