Undersökningsmålet rörande Örlogs-Korwetten Carlskronas förolyckande wid Matanzas den 30 April 1846.
(Forts. från N:r 63).
Öfwer.Konstapeln Hansson: Som med samma anmärkning som Öfwerstyrmannen Sandwall, i öfrigt godkände den ingifne sjöförklaringen, widare på frågor upplyste: att fartyget till skråf och tackling i behörigt skick den 30 sistl. April om morgonen afgick från Hawana, då den dokumenterades af Chef, Sekond och öfrige officerare, i den ordning som förut afhörde wittnen uppgifwit samt att då, wid 4 glas, Chefen gaf befallning, då alle man woro på däck; att wittnet, bestämmande lika med öfrige wittnen Chefen och Sekondens platser om bord wid olyckstillfället, likwäl, såsom sysselsatt med kanonportarnes uppslående, hwilket medhanns utom de twå akterska om styrbord, icka gaf akt på kommando-orden: räck store gigtåg och gårdingar, men wäl att kommando gafs och utfördes till gigande af bramsegeln, hwilka, i anseende till den hastighet hwarmed byen öfwerföll fartyget, icke hunno att blifwa förgigade; att fartygets 18 kanoner blifwit aftonen förut under wittnets befäl och tillsyn behörigen surrade i den ordning Hr Kapten-Löjtnanten Tersmeden uppgifwit, men att sådant oaktadt wid fartygets krängning 5:te eller 6:te kanonen kom i gång, men ej längre än till pumparne; att horizonten blef hwad man kallar halfmulen och mörkare i N.W. en stund förrän byen öfwerföll fartget, hwaraf wittnet slutade till att det skulle komma regn; att wittnet något före fartygets förolyckande icke såg någon seglare närmare än på 4 eller 5 minuters distance; att wittnet icke kan upplysa om segeln woro öfwersedda och i behörig ordning då Sek.-Löjtn. Rålamb före olyckshändelsen emottog wakten; att olika åsigter kunna hysas om alla segel wid ifrågawarande tillfälle hade bordt bergas, i fall tid dertill warit, eller om i stället för bramsegeln, storseglet och mesan bordt bergas först; att wittnet för sin del, då chef och sekond förde befälet, icke ansåg sig kunna bedöma detta, men anmärkte tillika, att, om han sjelf hade haft befälet wid en dylik händelse, han torde hända handlat annorlunda och tillade, att, efter en olyckshändelse wet man alltid huru man skulle hafwa ställt sig; att fockeskoten genom krängningen förmodligen blefwo oklara och icke löpte; att, wittnet weterligen, Chefen icke påkallade något råd af sekonden eller öfrige befälet i afseende på manövern wid owädrets annalkande; att fartyget wid sjunkningen wäl ett ögonblick reste sig något, men strax derpå sjönk, först med akter- och sedan med förskeppet, samt widare hwarken till skråf eller tackling blef synligt; att efter hwad wittnet tror, inga flere äro bergade än de 17 personer som hit anlände, samt slutligen, att, ehuru Öfwerskepparen om bord gjorde försök att losskapa barkassen, sådant likwäl, i anseende till fartygets ögonblickliga kantring, icke lyckades.
Till wittnet ställdes slutligen dels den frågan om några wid fartygets sjunkning befunno sig å trossbotten, hwartill swarades, att han så mycket mindre trodde sådant, som han i storluckan hade ropat och begärt in en i sin hytt liggande yxa, utan att derpå erhålla något swar, dels ock huruwida Chefen warit synlig efter kantringen, hwilket han bejakade, med tillägg, att han såg Chefen på lowarts reling wid låringsbåten och der sysselsatt att få denna sednare losskapad.
