Undersökningsmålet rörande Örlogs-Korwetten Carlskronas förolyckande wid Matanzas den 30 April 1846.
(Forts. från N:r 62)
Sekund-Löjtnant Dahlström erkände utan något undantag den af honom undertecknade sjöförklaringen, såsom i alla delar fullkomligt rigtig och swarade i öfrigt på de af actor till Sek.-Löjtn. Ringheim framställde frågor lika med denne sednare, beträffande 1:a och 2:a frågan; upplyste i anledning af den 3:e frågan att wid utgående från hawanna den 30 April om morgonen Chefen sjelf en stund förde befälet och Sekonden likaså derefter, samt att Officerswakterne widare warit så fördelte under dagen som Sek.-Löjtn. Ringheim till swar på 4:e frågan uppgifwit, tilldess nattrefwet wid 4 glas eller kl. 6 intogs, då Sek.-Löjtn. Rålamb lemnat wakten och det blef allemans wakt; att till upplysning ang. 5:e frågan, den af Sek.-Löjtn. Ringheim omtalde fläcken i nordwest egentligen icke war någon fläck å wisst ställe på horizonten, emedan, denna nästan öfwerallt war halfmulen och mörkast i N.W., hwarifrån winden kom, hwilken upptäckt äfwen detta wittnet gjorde carca 10 minuter före olyckshändelsen; att 6:e frågan redan uti det föregående är beswarad; att beträffande den 7:e frågan wittnet derom icke har sig något bekant och att hwad den 8:e angår, wittnet, såsom stående wid barbords storwant, hörde då Sekonden kommenderade: Räck store gigtåg och gårdingar samt mesanbruk och gigtåg och strax derpå kommando-orden: Berga bramseglen! Och att wittnet, ehuru han ej hörde sjelfwa orden och termerne, som emellan dessa begge kommandorop af Chefen yttrades till Sekonden, till hwilken Chefen under samtalet lutade sig, likwäl äger fullkomlig öfwertygelse att hwad Chefen i dessa ögonblick sade till Sekonden hade inflytande på Sekonden att utföra Chefens befallning om bramseglens gigande; att efter wittnets omdöme, han med all wisshet kan beswara 9:e frågan med ja; att wittnet, på 10:e frågan förklarade att alle man woro på däck wid förut anmärkt tid, då nattrefwet intogs, men att styrbords 1:a del derefter nedsändes på trossbottnen till fortsättande af det i sjöförklaringen åberopade arbete med luckorna omwändning, samt i ögonblicket derefter, då byn war i annalkande åter uppkallades på däck, då befallning tillika gafs om seglens bergning; att, med hänseende till 11:e frågan sjöförklaringen upplyser förhållandet derom och ordningen för åtgärderne; att swaret å 12:e frågan innefattas i det som å den 11:e af wittnet redan blifwit lemnade; att 13:e fr. af wittnet beswaras lika med Sek.-Löjtn. Ringheim; att widkommande 14:e frågan, Befälet ombord hade Chefens befallning att obserwera wäderlekens beskaffenhet å den i Chefens kajuta placerade Skeppsbarometern, som med en thermometer war sammanfogad och när som helst warsko Chefen om luftförändringer; men som så icke warande observationsofficer, har wittnet sif icke kunnigt, hurwida Barometern hade wisat någon förändring eller icke; att med afseende å 15:e frågans innehåll, wittnets omdöme är, att, ehuru luften war mulen och regnig samt mörkare i N.W., någon anledning icke war att wänta en så förfärlig by som den, hwilken ofwerföll korwetten och att småsegelns bergande först borde komma ifråga samt att 16:e frågan på lika sätt beswaras; att till utredande af hwad 17:e frågan upptager, wittnet i allo instämde uti hwad Kapten-Löjtnanten Tersmeden derom intygat; att han icke kan meddela upplysning om förhållandet som i 18:e frågan omförmäles; att Chefen, hwarom den 19:e frågan upplysning äskas, wittnet weterligen hwarken påkallade något råd af Sekonden eller öfriga befälet, i afseende på manövern, wid owädrets annalkande; att hwad Sekondens plats wid olyckstillfället beträffar, 20:e frågan redan af wittnet blifwit beswarad, och intygade wittnet i öfrigt att så widt han i hast kunde finna, hela besättningen wid olyckstillfället war på däck, med undantag af Läkaren och Proviantförwaltaren, hwilka, enligt hwad wittnet bestämdt tror, woro nere i sina hyttor; att 21:a frågan med nej beswaras; att, angående den 22:a, wittnet efter olyckshändelsen hörde Chefen tillsäga några nära honom warande personer af manskapet: försök att kapa båtarne om ni kan, och slutligen widkommande 23:e eller sista frågan, att wittnet. Ungefärligen en half timme efter fartygets förolyckande, simmande träffade Sek.-Löjtn. Lidman samt Jungmännen Johansson och Söderlund i sjön, sittande på några lös-stänger, so de troligen najat tillsammans och således woro försedde med bättre flytgods än wittnet samt de öfrige i Slupen bergade, men att de förre, sedermera icke blefwo af wittnet synlige och efter sannolikhet nu mera icke äro wid lif.
Till wittnet ställdes ytterligare den frågan, huruwida någon annan seglare syntes i närheten af korwetten korrt före eller efter dess förolyckande, på hwilken fråga wittnet swarade att han på förmiddagen wäl såg en mängd seglare och äfwen på eftermiddagen 3 eller 4, men att korwetten hade seglat förbi dem alla, så att korrt före eller efter olyckan ingen af dem war synlig, förr än påfölde natten, då ljuset af en nachterhuslampa syntes och en brigg i dagningen på någon distans från wittnet och de öfrige bergade obserwerades med stormärsseglet back, men hwilken, oaktadt gifne nödrop af de skeppsbrutne, tillsatte segel och förlorades ur sigte. Uti swaret på denna fråga instämde till alla delar Sek.-Löjtn. Ringheim.
Öwerstyrmannen Sandwall witsordade äfwen för sin del sjöförklaringen i de delar hwarom han äger kännedom; eller om hwad som tilldrog sig dels intill dess nattrefwet intogs dels och sedan korwetten börjat kränga, men under tiden deremellan war wittnet under däck för att lägga från sig ett instrument samt påtaga en regnkappa; berättade widare med föranledande af förut framställde frågor: att wäderleken war wacker då afseglingen från hawanna skedde den 30 April om morgonen; att fartyget då war i godt skick; att Sekonden förde befälet då nattrefwet intogs wid 4 glas, men wille wittnet wid närmare eftersinnande påminna sig att Chefen sjelf gaf befallning om refningen; att ungefärligen en half timma före denna refning wittnet war nere i Chefens kajuta för att sätta af i sjökortet och derunder samtalade med Chefen om hemlandet och återresan dit, som de förre önskade måtte gå lyckligt, men utgjorde wäderleken icke något ämne för samtalet; att Chefen likwäl tillförene för wittnet ofta yttrat att han fruktade för den nordwestliga winden i det farwatten, hwaruti de befunno sig; att wittnet icke känner om någon rapporterade till Chefen att luften war mulen och regnaktig, men att Chefen sjelf hade sig sådant bekant; att det wäl war något mörkare i N.W. och såg ut att blifwa ruskwäder, men icke något så beskaffat att, efter hans omdöme, alla segel behöfde bergas; att då, efter refningen och sedan Styrbords 1:a del åter nedgått å trossbottnen, för att fortsätta derförut påbörjadt arbete med luckornas omwändning, åter kommenderades, Alle man på däck! Wittnet, jemte de å trossbotten warande personer af manskapet, åter gick upp på däck under fartygets krängning, men hörde endast att bramsegeln skulle bergas, och hwilka äfwen strax efter detta kommando blefwo uppgigade; men hörde wittnet icke att kommando förut gafs till storseglets bergande; att wid wittnets ankomst på däck 5:e kanonen war igång, samt att han icke bestämdt känner huru korwettens kanoner woro fastgjorda, men tyckte sig hafwa förmärkt att de woro surrade såsom Herr Kapten-Löjtnanten Tersmeden uppgifwit, eller med fasta bröstlawettstaljor och styfhalta sidetaljor; att wittnet gick till rodret, som blifwit upplagdt, hwarwid fartyget började falla, men att Chefen då icke widare af wittnet obserwerades; att han icke kan upplysa, huruwida, före afseglingen från Hawanna, kanonerne undersöktes, för att utforska om de woro wäl och rigtigt fastgjorda; att då han, wid detta tillfälle då fartyget började kränga, hörde att några af de på trossbottnen sysselsatta personerna af manskapet kommo upp efter honom och erfor att de som förut uppgått woro på sina poster; men huruwida alla hunnit uppkomma kan wittnet icke upplysa; dessutom intygade wittnet; dels att han efter olyckshändelsen icke blef warse några flere än de dit anlände bergade af besättningen, äfwensom att han korrt före eller efter olyckan icke såg några seglare i närheten af korwetten, dels att, ehuru efter kantringen försök gjordes att losskapa korwettens småfartyg, sådant likwäl icke medhanns, emedan först akterskeppet och strax derefter förskeppet hastigt sjönk, dels och att under resan emellan Hawanna och det ställe i sjön, hwarest olyckshändelsen timade, någon lodning icke ägt rum emedan sådant på djup kust och säkra pejlingar icke är wanligt. På fråga af Krigs-Rätten huruwida wittnet ansåg att korwetten skyulle hafwa kantrat för märs- och bramseglen, i den händelse att underseglen och mesan förut warit uppgigade, swarade han att om mesan och undersegeln warit uppgigade, och korwetten kunnat falla fördewind så tror han att fartyget warit frälst.
Widare tillfrågades wittnet af Krigs-Rätten huruwida bramseglen, underseglen och mesan kunde bergas på en gång, hwartill wittnet swarade ja.
I anledning af wittnets swar på dessa frågor blef af Hr Kapten-Löjtnanten Tersmeden wittnet tillfrågadt, i afseende på den första, huruwida wittnet ansåg att emellan den tid då seglen började att bergas och den då byen hade fallit om bord, tiden tillåt att berga underseglen och mesan samt falla fördewind, hwarwid Kapten-Löjtnanten tillika anmärkte rörande den sednare att wittnet, som enligt Reglementet bör hafwa fördelningsbok, icke borde wara i okunnighet derom att fördelning till undersegelns och bramsegelns bergande på en gång werkeligen fanns, men att sådant, med litet folk fördelte på hwar ända, endast war för wackert wäder och blef här så mycket omöjligare att werkställa, som en fjerdedel af besättningen war nere på trossbottnen och ett i fördelningen opåräknadt segel, nemligen mesanen, här tillkom att berga.
På frågan swarade wittnet att tiden war för kort och hade i afseende på anmärkningen intet att andraga.
(Forts. e.a.g.)
